Jaha ja..
Då var det natten till fredag... Och inte en enda plan på hur man ska fira att det är helg.
Jaja, det löser väl sig till slut.
Fick besök av Madde idag, mycket trevligt :)
Vi lagade mat och satt och tjötade om allt mellan himmel och jord, mest karlar dock. Alltid lika roligt samtalsämne som samtidigt kan göra en helt och hållet frustrerad och arg. Men den här gången var det bara roligt :)
Sen åkte jag ut och övningskörde, gick kalasbra.
Åkte ner till torget och mötte Madde igen och umgicks med henne och åkte runt lite.
Till slut blev jag så fruktansvärt trött att Tom fick köra hem mig. Mycket snällt :)
Så nu sitter jag här och är dödstrött och lite smått irriterad.
Att jag ens orkar,liksom... Förstår inte varför jag ödslar tid på något som inte kommer att hända och blir irriterad över saker som jag egentligen inte borde bry mig om.
Men sån är jag... Och när det blir sånt här kaos i mitt huvud dyker samma tanke som alltid upp ; flytta, nytt liv, nya vänner, inte hålla kontakt med någon som jag känner just nu och bara vara helt anonym i en helt ny stad och leva mitt liv som jag vill leva det. Utan komplikationer, utan bekymmer... Men så tränger sig verkligheten på och påminner mig om att även ifall det verkar som en bra idé så kommer jag alltid få nya problem och nya bekymmer, vart jag än tar vägen.
Men som livet ser ut nu är det ganska trist och händelselöst. Det enda som gör mig är glad är tanken på att jag är grymt nära mitt körkort och bara det är en frihet i sig.
Och vilket bra liv,liksom... Det enda man blir glad av är körkortet. Så ska det väl inte vara?
Klart jag blir glad av mina underbara vänner och familj, men det är något som fattas.
Känner mig inte riktigt lika lycklig som jag en gång var.
Fan, vad deprimerande mina blogginlägg har blivit på sista tiden. Men å andra sidan, ni behöver ju inte läsa.
Och dessutom är det bara ett fåtal som märker av det i verkligheten, man kan alltid låtsas att man är någon man inte är.
Jag är grym på det, har jag märkt.
Nu ska jag sova bort mina bekymmer och hoppas att jag vaknar upp och allt är underbart.
För jag menar, man kan väl få låtsas? Lite iallafall?
Jaja, det löser väl sig till slut.
Fick besök av Madde idag, mycket trevligt :)
Vi lagade mat och satt och tjötade om allt mellan himmel och jord, mest karlar dock. Alltid lika roligt samtalsämne som samtidigt kan göra en helt och hållet frustrerad och arg. Men den här gången var det bara roligt :)
Sen åkte jag ut och övningskörde, gick kalasbra.
Åkte ner till torget och mötte Madde igen och umgicks med henne och åkte runt lite.
Till slut blev jag så fruktansvärt trött att Tom fick köra hem mig. Mycket snällt :)
Så nu sitter jag här och är dödstrött och lite smått irriterad.
Att jag ens orkar,liksom... Förstår inte varför jag ödslar tid på något som inte kommer att hända och blir irriterad över saker som jag egentligen inte borde bry mig om.
Men sån är jag... Och när det blir sånt här kaos i mitt huvud dyker samma tanke som alltid upp ; flytta, nytt liv, nya vänner, inte hålla kontakt med någon som jag känner just nu och bara vara helt anonym i en helt ny stad och leva mitt liv som jag vill leva det. Utan komplikationer, utan bekymmer... Men så tränger sig verkligheten på och påminner mig om att även ifall det verkar som en bra idé så kommer jag alltid få nya problem och nya bekymmer, vart jag än tar vägen.
Men som livet ser ut nu är det ganska trist och händelselöst. Det enda som gör mig är glad är tanken på att jag är grymt nära mitt körkort och bara det är en frihet i sig.
Och vilket bra liv,liksom... Det enda man blir glad av är körkortet. Så ska det väl inte vara?
Klart jag blir glad av mina underbara vänner och familj, men det är något som fattas.
Känner mig inte riktigt lika lycklig som jag en gång var.
Fan, vad deprimerande mina blogginlägg har blivit på sista tiden. Men å andra sidan, ni behöver ju inte läsa.
Och dessutom är det bara ett fåtal som märker av det i verkligheten, man kan alltid låtsas att man är någon man inte är.
Jag är grym på det, har jag märkt.
Nu ska jag sova bort mina bekymmer och hoppas att jag vaknar upp och allt är underbart.
För jag menar, man kan väl få låtsas? Lite iallafall?
Kommentarer
Trackback
