Varning! Förvirrande och gnälligt!
Hmm, har precis kommit fram till att det är något allvarligt fel på mig.
Jag är psykiskt störd.
Jag vet exakt vad jag borde göra, vad jag vill göra men jag vet att jag inte kan.
Och varför kan jag inte?
Jo, för att det finns en liten del i min hjärna - som tydligen dominerar - som säger åt mig att det är mycket bättre att jag plågar mig själv genom att hålla fast vid falska förhoppningar och misshandlar mig själv psykiskt än att faktiskt ta och konfrontera problemet och kanske få lite sinnesro.
Samtidigt som det är exakt vad jag hade gjort i en annan situation. Men inte den här inte - den som situationen som tär på mig mest, som håller mig vaken om nätterna och dyker upp i mina drömmar när jag till slut lyckas somna av utmattning.
Och det låter inte så komplicerat, eller hur? Att eftersom jag själv vet om vad som orsakar mina problem - bara ta tag i dom. Javisst, hur enkelt som helst. För vem som helst utom mig.
Hade någon annan berättat för mig det som jag precis skrivit hade jag tyckt att lösningen varit uppenbar och enkel att genomföra.
Men nu när jag själv är där blir jag förbannad på mig själv för att jag inte kan göra som jag skulle ha sagt åt någon annan att göra.
Gahh..!! Är inte långt ifrån ett sammanbrott.
Men jag har påbörjat mitt egna sätt att reda ut saker och ting - kanske inget jag skulle rekommendera någon annan men för mig kan det funka.
Men jag måste stålsätta mig - jag kan vika mig när som helst, så fort jag börjar hoppas igen.
Men nog om detta - visst känns det underbart att du förlorat någon minut av ditt liv genom att läsa vad jag gnäller om?
Nu ska jag sysselsätta hjärnan med andra aktiviteter - nämligen planera helgens kommande bravader.
