Asynjan - the one and only

Det är nog på tiden att jag kommer med ett inlägg om hur mitt lilla mirakel kom till världen :)
Får utnyttja tiden nu när han sover ;)

 

                                                                       Hur allt började

Klockan var strax innan 02.00, natten till den 12/7 och jag gjorde mig redo för att sova efter att ha spenderat hela dagen hemma hos mamma då hon var helt övertygad om att jag skulle behöva åka in när som helst. Jag tyckte hon var löjlig och när klockan slog 22 satte jag mig i bilen och körde hem. Hur som helst - när jag hade lagt mig i sängen och skulle stänga ner datorn och släcka lampan känner jag en stark sammadragning och en ilning genom hela kroppen. Tyckte det kändes lite skumt och reste mig upp för att gå på toaletten. Tur var väl det, för så fort jag klivit ur sängen gick vattnet och jag halvspringer, droppandes, till badrummet. Där forsar det ur hur mycket vatten som helst. När jag tror att jag fått stopp på det med hälp av en handduk ihoprullad mellan benen går jag vackert till sovrummet och väcker Robin för att informera honom om vad som händer. Han vaknar och tror att jag skojar, men förstår ganska snart att så är inte fallet. Har aldrig sett den mannen kliva ur sängen så fort. Jag upptäcker att jag fortsätter droppa och sliter åt mig ett par byxor och rusar in i badrummet igen samtidigt som jag jag ringer mamma. Nu är klockan prick 02.00. Mamma gör sig redo och påbörjar sin färd till Sollebrunn, jag står och försöker få slut på rinnandet och Robin får ringa förlossningen. Naturligtvis gick det inte för sig att han pratade med dom så jag fick öppna dörren fint med aldrig förr så korsade ben och prata med sköterskan. Hon sa åt mig att sålänge värkarna inte hade satt igång så kunde jag vara hemma. Jaha, tänkte jag. Onödigt att skicka ut mamma mitt i natten i onödan.

Men klockan 02.10 kom första värken och strax därefter kom mamma körandes utanför. Så vi ringde igen och dom sa åt oss att åka in för en undersökning. Och jag kan ju säga det att jag aldrig har varit med om att min mamma kört så fort någonsin :P

Väl i Borås spände dom fast massa grejer på min mage för att mäta styrkan på sammandragningarna och bebisen hjärtljud. Tydligen så var det inte sammandragningarna tillräckligt starka för att jag skulle behöva vara kvar men sköterskan sa åt oss att åka hem, eller åka iväg nån timme för att se om dom blev starkare eller avtog. Blev dom starkare så skulle vi komma tillbaka. Så vi cirkulerade nån timme i Borås men när klockan blev 7 var värkarna starka som tusan så vi åkte tillbaka. Ytterligare 45 minuter med ett band runt magen tyckte den störda sköterskan (hade fått en ny eftersom det var skiftbyte) att det forfarande inte var starkt nog och efter undersökningen var jag bara öppen 1 cm. Men jag fick ändå läggas in på ett patientrum tillsammans med Robin, och eftersom jag förklarade att jag inte kunde sova då jag var pigg efter allt som hänt fick jag en morfinspruta rätt i benet. Skönt. Märkte inte av sprutan så jag blev otroligt rastlös, så Robin fick gå ut och promenera med mig i snigeltakt då morfinet hade börjat verka lite grann ändå och huvudet var fruktansvärt tungt och kändes fyllt med bomull samtidigt som mina värkar blev allt starkare och mer intensiva.

Till slut lyckades jag somna lite grann bara för att kort därefter vakna upp och inse att värkarna jag hade innan bara var en lek, dom som kom nu var på riktigt. Herre min skapare vad dessa var osköna!

Till slut fick Robin nog av mitt gapande och krävde att jag ringde på sköterskan. Det gjorde jag inte. Då gick han iväg och hämtade henne och hon kommer in och ser ut att hata hela världen och framför allt mig som kunde med att störa henne på det viset. Hon står i dörröppningen och konstaterar kallt att jag faktiskt bara är öppen 1 cm och ska sova, så ska jag se att det blir bra. Sen vänder hon. Att det känns som att magen vänder sig ut och in är inget hon vill ta hänsyn till.

När jag försökt sova ytteligare en gång men misslyckats försökte Robin hjälpa till så gott han kunde med massage. I en sekund funkade det, sen var bara all beröring obehaglig. Och så höll det på en stund tills Robin återigen gick ut för att leta upp surtanten. Som tur är kom en ny sköterska/barnmorska och undersökte mig, men först var hon så gullig och berättade att hon kan flytta mig till en förlossningssal så att jag kan få lustgas om mina värkar gör ont. Henne gillade jag! Hur som helst så undersökte mig, bara för att upptäcka att jag var öppen 6 cm. Så hon får lite småpanik med att få iväg mig och berättar att jag måste bestämma mig på en gång ifall jag vill ha någon annan bedövning utöver lustgasen eller inte, för sen finns det inte tid. Självklart ska jag ha det, tyckte jag och en läkare som skulle lägga EDA-bedövningen skickades efter. Ytterligare en undersökning visade sig att jag hunnit öppna mig 1 cm till under de 5 minuterna det tog från patientsalen till förlossningenssalen.

Lustgasen fanns iaf på plats och gjorde mig till en lycklig flicka ;) Kort därefter kom läkaren och la EDA:n, och det visade sig att jag, tack vare lustgasen, kunde samtala med honom alldeles utmärkt trots att han var dansk!

Så tokigt det kan bli..

 

Lustgasen var underbar, min allra bästa vän :D 

Kan inte berätta så mycket mer om just den perioden då jag inte är riktigt säker på vad som var verkligt och inte :P Andades in där stackars gasen rätt friskt ;)

Hur som helst, till slut konstaterade en barnmorska att hon kände huvudet så nu var det dags att börja krysta. Och det gjorde jag, så gott jag kunde, men ingen bebis tittade ut ändå. Efter mycket om och men fick dom ta dit en läkare som fick hjälpa till att få ut honom med sugklocka. Och när jag kände lilleman mot mitt ben blev jag en helt ny människa - bara på en sekund. Helt galet! Det var verkligen mitt livs bästa ögonblick!

Så klockan 19.25 den 12/7 blev mitt liv till det bättre och jag ångrar inte en enda sekund. Det här lilla miraklet är och var värd all smärta (som trots allt inte var så fruktansvärd som jag hade väntat mig). Skulle utan tvekan gå igenom det tusen gånger till för hans skull.

 

Förutom att vara lite smått öm ett par dagar och känna mig redigt osexig i stora trosor mådde jag oförskämt bra. Och framför allt vill jag tillägga att min älskade Robin gjorde förlossningen så himla mycket enklare genom att bara finnas där och stötta mig. Även om han höll i sig i bakgrunden (inte så konstigt med tanke på att det var omkring tusen personer inne i rummet där på slutet) så var han hos mig när jag behövde honom. Och helt ärligt trodde jag att han skulle vara frånvarande och bli uttråkad men han var så himla underbar så jag blev alldeles ställd. Det låter kanske skumt men så är det :) 

Hade nog inte gått så smidigt för min del, psykiskt utan honom. Min fina man <3

Hade gärna gått igenom en förlossning till med honom!

 

Nu ska jag mata min fina lilla skatt, på återseende folket!