Uppgiven
Fortfarande helt tyst från Robins sida angående lördagen. Fortsätter att låtsas som ingenting. Som om jag inte alls går och grubblar hur det kommer vara när vi väl sitter ute på "landet" med en nyfödd och han bestämmer sig för att bete sig likadant.
Och som om inte det är tillräckligt jobbigt redan nu så går det inte ens att säga nått utan att få ett spydigt svar tillbaka. Men det är ju klart att det bara är JAG som står för spydigheter, dryga svar, dåligt humör osv i den här relationen, han är ju en perfekt, felfri glädjespridare.
Jag är redan trött som det är, magen är tung och otymplig, vissa dagar (som idag) gör minsta rörelse ont i olika grader, halsbrännan finns där HELA tiden och skickar iväg sura uppstötningar i tid och otid, ryggen värker - det känns som om den är full av blåmärken på vissa partier. Jag ORKAR inte gå och plocka efter honom, sträcka mig för att nå platser som jag inte annars kommer åt osv bara för att han "inte ser" att det ligger i vägen eller är för lat för att slänga skräpet i soppåsen. Det är nog med att jag får sköta precis allt när han jobbar, och bara för att han är den enda som jobbar är det ingen ursäkt alls att vara grisig hemma. Särskilt inte nu när jag försöker hålla det snyggt och rent som möjligt för att få så lite att göra som möjligt när det är dags för flytten om 10 dagar.
Hela situationen får mig att känna mig så jävla uppgiven och jag orkar inte mer.. Allt detta gör mig på dåligt humör när jag är hemma så då föredrar jag att vara nån annanstans, tex nått så enkelt som att åka ut i skogen med mamma för att släppa hundarna. Då är jag borta och slipper tänka på all skit i åtminstone nån timme.
Åhhhh! Blir galen.. Vill bara gömma mig och vakna upp till ett bättre liv, typ..
