Asynjan - the one and only

Varför är det ingen som lyssnar till mina telepatiska rop om mat? Otrevligt!
Egentligen är jag inte ens hungrig, mest sugen på nånting. Så vem känner sig manad att leta upp en snickers och lämna på min kudde?
Ingen? Ingen alls? Nehepp.. Får väl vara utan DÅ!

För övrigt undrar jag, fortfarande, hur det är fysiskt möjligt (psykiskt också för den delen) att älska någon så mycket som jag älskar min son?
Oändlig är inte ens i närheten av beskriva min kärlek till honom.
Just nu ligger han bredvid mig och sover, lite snett och snuttandes med munnen och små, små fingrar som rycker till då och då. Ibland får han till ett litet busigt leende bara för att i nästa sekund se ledsen ut och sen återgår munnen till att vara lite halvöppen.
Ibland vrider han lite,lite grann på sig - knappt märkbart. Men jag märker det, för det är då hans lilla hand nuddar min arm och jag känner mig som den lyckligaste människan i universum.
Genom att bara finnas till får han mig att känna mig så enormt stolt så det finns inte ord, och alla hans små egenheter och påhitt gör att jag skulle ge honom hela världen om jag så kunde.
Han är verkligen mitt mirakel och utan hans andetag finns inte jag.
Min älskade, underbara, fina Jesper! Mamma älskar dig! <3