Orkar inte
Hur fan ska man kunna vara en bra mamma, en bra flickvän, en bra hundägare, ta hand om sitt hem och hinna med sig själv när man får höra och se saker som totalt sänker en? Jag får helt enkelt prioritera - barn i första hand (självfallet), hund i andra hand och till sist hemmet eftersom jag inte vill bo i en svinstia och jag vill definitivt inte att mitt barn ska växa upp i det heller. Så flickväns-biten och ego-biten faller i skymundan och när man inte får det stödet eller den hjälpen man behöver så går det ut över humöret. Och det i sin tur leder vidare till att jag tydligen blivit en alldeles hemsk och förfärlig människa, en människa jag inte vill vara.. Men jag hoppas jag kan göra något jag var riktigt bra på i tonåren så att personer i min omgivning slipper uppfatta mig på det viset - som en sur, grinig människa som hindrar dom från att göra vad dom vill bara för att undvika bråk. Visste faktiskt inte att jag var sån.
Känner mig rätt... tom. Vet inte hur jag ska förklara det riktigt, det känns bara som jag tömts på luft och ingenting är eller kommer bli som det var i förmiddags. Och jag kan ju inte vara egoistisk, även om jag kommer må dåligt av det så måste jag ju tänka på andra inblandade? Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget, behövde nog bara få ord på känslorna jag har just nu. Jag vet ju med mig själv att om jag bara trycker undan mina känslor så kommer jag må piss, men fortsätter jag gå omkring och uppfattas som en tjurig bitterfitta resten av mitt liv kommer jag ju också må piss. Oavsett vilket så är det jag som förlorar.
Tur att Jesper finns - den enda som gör mig lycklig varje sekund bara genom att finnas till.
