Solarium - mental tortyr?
Att sola solarium har klart sina fördelar. Man får ligga där i sin ensamhet och filosofera, njuta av egentid och få en schysst bränna på köpet.
Men bortsett från hela den där hudcancer-grejen finns det också många nackdelar.
Tänk er själva; när man väl solat färdigt är man helt övertygad om att man redan har den bästa brännande i världen, man känner toksnygg och fräsch á la retuscherad filmstjärna och spatserar in i närmaste butik med nyvunnet självförtroende. Kastar iväg ett extra leende mot folksamlingen bara för att hela världen är så mycket bättre när man är snygg. Tills man ser sig i spegeln. Inte ett spår av pigmentförändringen man trodde sig ha, inte alls lika snygg och man kommer på att visst droppade det nog en och annan svettdroppe ifrån en där i slutet. Där står man alltså och har betett sig märkvärdigt med ett krabbrött ansikte, håret i oordning och känslan av att man kanske, kaaaaaaanske borde knata hem illa kvickt.
Men det värsta är nog det vi solariumsolare är väl medvetna om men försöker förtränga och skjuta undan längst in i den mörkaste, djupaste vrån i hjärnan - könsavtrycken!
En annan människa har legat där jag ligger. Min rumpa är där en annan människa haft sin. På precis samma plats. All desinfektion i världen kan inte ta bort det faktum att det legat en könsgnidare där innan mig och åbäkat sig. Man pendlar lite mellan förtjusningen av egentiden och brännan samtidigt som hjärnan arbetar frenetiskt för att bli av med den mentala tortyren. Egentiden vinner nästan alltid och hjärnan bearbetar händelsen på vägen hem. Man känner sig då aningen smutsigare än man gjorde i affären.
Men.. Man får en snygg bränna!
