Asynjan - the one and only

Nu är jag på bra humör igen. Robins batteri hade dött så han skickade sms från kompisens telefon och bad mig ringa upp. Och snacka om att jag blev förvånad..! Han lät inte ens full :O
Får smälla mig själv på fingrarna för att jag tog ut händelserna i förväg och spydde galla över honom och biten om ansvar. Men det visade sig tydligt att min älskade gubbe är tusen gånger mognare nu än när vi blev tillsammans och det samtalet gjorde en hel del för min syn på honom.
Hittills har jag hållit fast vid hans "gamla" beteende och hur hans inställning var förr och nu så känner jag att jag dömt honom utan att ens ge honom en chans att bevisa vad han så många gånger försökt förklara - att han faktiskt har ändrats. Blir till och med lite halvledsen när jag tänker på vissa anklagelser jag kommit dragandes med under tex bråk och liknande. Fy på mig!

Så för att summera dagens känslor: Uppspelt
Glad
Irriterad
Glad
Lycklig
Irriterad
Irriterad utav bara helvete
Arg, på gränsen till mordisk
Lättad
Glad
Lycklig
Kär
Förälskad
Besviken
Ledsen
Kärleksfull
Glad

Humörsvängningar, vad är det? :P

Ja.. Vettefan om jag kan skylla den här irritationen på graviditets-symptom men jag gör det ändå.
Skickade ett sms till Robin för en bra stund sen (närmare en timme sedan) för att se om han hade nån aning om hur länge han tänkte stanna. Bara så att jag skulle ha ett hum om hur mycket tid jag skulle få att lägga på städningen, vilka projekt jag kunde dra igång samt hur länge jag skulle behöva hålla mig vaken. Som alla vet är det mindre roligt att köra på landsväg mitt i natten när man knappt kan hålla ögonen öppna.
Inget svar än.
Och jag gissar på att han har däckat, vilket betyder att han antingen spenderar natten där eller ringer när jag ligger och sover, snorfull och vill bli hämtad.
Har han inte hört telefonen så skulle jag genast dra slutsatsen att han ljuger, för han lär kika på telefonen någon gång under den tiden som gått.
Och ignorerar han mitt sms så kan han få lyxen att stanna ute i Sollebrunn på obestämd tid.
Hade jag gjort samma sak (åkt ut och blivit så full att jag däckade hemma hos någon) så hade garanterat anklagelserna och misstankarna flugit omkring i raketfart och det hade varit sura miner i århundraden.
Så.. Ska jag sitta här och bara acceptera detta? Ett litet samtal om att han börjar bli tokfull och vill bli hämtad/stanna över natten hade varit mycket trevligare än total tystnad, för hur full man än blir vet man väl att man har en sambo som ändå väntar där hemma?
Och för att förtydliga - jag missunnar honom INTE en fylla hos vänner eller nån annanstans men ett sms eller ett telefonsamtal är väl inte för mycket begärt? Så att jag vet ifall han sover hemma eller borta?

Nej, irritationen växer mer och mer för varje minut som går och jag tänker absolut inte skicka sms till kompisen som han är hos (även om både jag, han och hans flickvän är goda vänner) för då känner jag mig som en psykiskt störd flickvän/killens morsa. Önskar bara att han inte var så handlingsförlamad och ansvarslös så fort alkohol kommer in i bilden. Hoppas verkligen att han kan dricka lagom när bebisen kommer, annars har vi ordentliga problem!
Suck. Och nu är irritationen på den nivån att det är bäst för honom att han sitter i en fyllecell och inte somnat.
Gahh!!

Praktiken slut - mammaledigheten har börjat! :D Och tur är väl det, magen har exploderat i storlek och verkar växa för varje dag som går och det känns i ryggen, kan jag lova!

Hur som helst så har dagen varit riktigt rolig, jag och mamma har städat lägenheten medan Robin var iväg och hällde i sig öl. Eller ja, det gör han nog fortfarande om han inte hunnit däcka :P
Har fått gjort det där supertrista som tar tusen år att städa - fläkten, fönsterlisterna, elementen, avlopp osv. Efter middagen försvann mamma hem till sig och nu sitter jag här och är rastlös samtidigt som jag är uttråkad. Är fortfarande sugen på att städa men är trött som satan! Ögonen går i kors men vågar inte somna ifall jag inte vaknar när det är dags att hämta Robin.
Funderar på om det får bli en powerking och ta de sista på dörrkarmarna som är kvar eftersom jag avbröt det pga hunger.

Ska bli så skönt att flytta snart, trots all städning så ser det ju inte klokt ut här hemma med alla kartonger och påsar. Vill komma till den nya lägenheten och börja greja där så att man är sysselsatt tills bebisen kommer :) Inte långt kvar nu! Kommer dock sakna sparkarna och knuffarna.

Nej, nu leker bebisen med min blåsa igen, så här kan jag inte sitta!

Hatar dessa förbannade, jävla frisbeegolfare! Varenda jävla naturområde har idioterna tagit över och vilka är det som snällt får flytta på sig när dessa kommer och bestämmer sig för att spela? Jo, vi som är ute och leker med våra hundar, vanligt folk som vill sitta och fika en solig dag, familjer som är ute med sina barn på en mysig picknick.. Bara för att dessa puckon ska få tönta omkring med en ful frisbee som kastas överallt och ingenstans. Och ingen hänsyn visar dom heller, dom kastar på för glatta livet även om det innebär att den lilla bebisen kanske träffas i huvudet eller frisbeen landar i någons potatissallad. För det är ju bara deras rätt att utöva denna "sport", eller hur? Gahh! Ge mig nått vasst så jag kan gå och kasta på dom och hoppas att det träffar så jäkla bra att dom trillar ihop och dör.

Död åt frisbeegolfare!!!!!!

Vilken dag..! Har varit ledig från praktiken i två dagar, i måndags för att vara på möte hos barnmorskan och i tisdags för att gå på föräldragruppen och sen lägenhetsvisning. Så idag när jag kom tillbaka har det börjat en ny praktikant som jag skulle "ha hand om", vilket var skitskoj. Men snacka om att jag kände mig gammal när hon berättade att hon var 16 år. Haha fan vad tiden går fort, känns som om det vore igår man själv var 16 men nu sitter man här med en sambo som man är förlovad med, bebis på gång, ansvar till tusen och roar sig med saker som lägenhetsvisningar och blir väldigt exalterad när det kommer ut ett nytt sköljmedel i sortimentet. Lite annorlunda liv nu, kan man ju säga :P Men jag är nöjd och lycklig, det är ju huvudsaken :)
Så idag har jag iaf jobbat som en dåre, och är mer eller mindre helt slut. Råkade somna en timme på soffan och jävlar vad skönt det var! Efter det blev det hälsorundan med mamma och hundarna och nu är det big brother som gäller innan det är läggdags :)

Då var man hemma igen från tingsrätten. Mitt stackars förhör tog uppskattningsvis 3 minuter, så det känns väldigt meningsfullt att ha gått upp så tidigt och gjort sig respektabel i form av smink och kläder. Jaja, kom ju upp i tid och kan ägna mig åt lägenheten och hunden.

Och på tal om hunden.. Hon är INTE populär just nu. Eftersom hon har en massa besvärande skit i öronen som gör att hon skakar huvudet tusen varv i sekunden och kliar sig som om det bodde tio lopp-familjer i örat så ville jag inte ha på henne munkorgen då jag kände att det skulle nog vara ännu mer påfrestande på hennes redan jobbiga öron-problem. Det borde jag ha struntat i tydligen. När jag lämnade lägenheten tyckte jag att det inte borde finnas något hon kunde äta på men oj så fel jag hade! Hon har "hittat" en rad med choklad som låg på nattduksbordet som nu är uppäten och pappret ligger fint i alla rum i lägenheten. Blir så trött och besviken på att hon beter sig så. Hon har ju liksom inte alltid varit sån, det började för några månader sen. Fattar väl att det inte är så kul att vara ensam hemma men det handlar ju inte om att hon är själv ett halvt dygn - det handlar om några timmar, ibland inte ens det. Ibland har vi bara gått ut med soporna och är då borta i kanske 5 minuter och kommer tillbaka och hittar saker sönderbitna och utspridda. Suck!

För jäkla dåligt väder, och helt värdelösa aktiviteter står på schemat. Ska iväg till tingsrätten och vittna om ett par timmar, något jag verkligen ser fram emot. Eller inte.
Är inte sugen på att varken vittna eller över huvudtaget vara i närheten av tingsrätten. Men tydligen har jag inget val. Suck.

Nej, ge mig ut i det tråkiga vädret med hunden och sen fixa i ordning mig.. Hejhej

Ja men vad skoj att ALL text försvann! GAHHH!

Gör väl ett nytt försök då..

Efter att ha spenderat två dagar på bl.a. Familjeliv.se för att hitta olika trådar som får mig att vikas dubbelt av skratt så har jag hittat en oändlig mängd trådar där innehållet och poängen är densamma; att vara gravid är ingen sjukdom. Nej, det är det inte. Inte graviditeten i sig men en massa saker den för med sig kan nog fan klassas som en sjukdom. Foglossning till exempel. Om du inte är gravid och inte kan resa dig upp ur soffan och inte kan gå, då sjukskriver du dig. Förutsatt att ditt jobb inte går ut på att just ligga i sängen och inte göra något aktivt. Men när du upplever samma sak som gravid får du helt plötsligt skylla dig själv och det är minsann inget synd om dig för det där borde du vetat innan du blev på smällen. Sen har vi ju det fantastiska illamåendet också; är du inte gravid och kaskadspyr hela förmiddagen för att resten av dagen ligga i sängen och be till en Gud du inte ens tror på att illamåendet ska gå över samtidigt som halsbrännan får dig att vilja kapa bort halsen helt och hållet så sjukskriver du dig. Är du däremot gravid är det återigen inte synd om dig och helt och hållet självförvållat.
Så alla äckliga gnäll-kärringar och sur-gubbar kan ju slänga er i väggen om ni håller med om att allting kring graviditeten bara är att strunta i och fortsätter med erat "att vara gravid är ingen sjukdom". För nej, graviditeten i sig är ingen sjukdom men likt förbannat kan man få sjukdomsliknande besvär.

Då kommer vi till ett "besvär" som för de flesta kommer med graviditeten. Hormonerna. Nej, dessa stackars hormoner är inget man kan(borde) sjukskriva sig för. Vissa drabbas enormt och vissa inte alls. Sen har vi dom som drabbas lite grann i början, som mig. I början var jag FRUKTANSVÄRT lättretad, känslig och allt vad det var. Sen försvann det. Eller kanske lärde jag mig att hantera det bättre.
Problemet är bara att jag har börjat tröttna på egoistiska människor i min närhet, oavsett om dessa är familjemedlemmar, nära vänner eller bekanta. I och med att jag börjat tröttna har jag även börjat säga ifrån, i vissa fall mer än andra. Men det jag tröttnat på rejält är folk som vänder ALLT så att det handlar om dom, och inte för sitt liv kan varken bry sig om eller ens tänka på nån annans välmående före deras egna. Och just dessa människor är dom som får mest "skit". MEN! Jag är ju gravid, så det måste ju bero på mina hormoner. För det finns absolut ingen möjlighet alls att jag inte vill stötta detta egocentriska beteende på något vis, då jag alltid varit tyst och låtit dom hålla på så. Så jag kan ju inte ha tröttnat - gravid eller inte - utan det måste ju bero på dessa spökande hormoner. Suck. Puckon. Allt "konstigt" jag gör beror INTE på att jag är gravid, det beror helt enkelt på att jag prioriterar annorlunda och bryr mig faktiskt mer om att jag mår bra än att ni inte ska bli stötta/sura/arga för att man påpekar något så uppenbart som er brist på hänsyn och respekt.

Påskmiddagen avklarad, för en bra stund visserligen men ändå.. Maten var god - som alltid. Sällskapet kan ju diskuteras. Åtminstone i slutet av middagen, annars var allt toppentrevligt :)
Robin roar sig med massa spel på sin telefon och jag roar mig med FamiljeLiv :P
Undrar bara varför det enbart är massa skräp på tv så fort det är en röd dag? Suck..

Dagen började sådär - vaknade av att min kära sambo vaknade vääääldigt tidigt och går upp och spolar vatten, sätter på fläkten och för allmänt mycket ljud. Så det var ju bara att traska upp och försöka piggna till.
Blev en tur till skogen med mamma och hundarna och fick ett påskägg :)
Så nu sitter jag hemma igen och har smakat på godiset (fantastisk frukost) och väntar på att klockan ska bli 13 så att vi kan åka till mormor och äta middag. Robin sitter och tv-spel så jag funderar på om jag ska ta och bädda sängen och eventuellt diska lite grann. Det återstår att se.
Först ska jag dricka min älskade powerking! :D Tänk er glädjen när barnmorskan berättade att det inte är någon fara att dricka powerking (sålänge jag inte slänger i mig ett lock om dagen). Jag som hade gått flera månader i början av graviditeten utan att dricka en droppe för att jag trodde att det var farligt. Yei! :D

Pust.. En sån där dag där allt är fel. Gubben är definitionen av PMS, hunden har nån form av desperat närhetsbehov och kan inte koppla av. Det resulterar i att hon går klistrad vid benen vart jag än går i lägenheten och piper och är allmänt gnällig. Jag har ont i ryggen och kan knappt resa mig ur soffan utan att både låta och se ut som Gerd 94. Lägenheten har, i vanlig ordning, lyckats förfalla under gårdagen då jag var på praktiken och inte städade. Så jag får ta min föråldrade rygg och tjocka mage och diska, tvätta och krypa på golvet för att plocka upp kläder, bestick och annan skit som hamnat där på mystiskt vis. Kul.
Sen att vi har en halv miljon soppåsar ståendes i köket gör ju inte dagen behagligare då det kommer att resultera i otaliga vändor ut i regn och rusk för att bli av med skiten.
Det enda bra som hänt idag är att jag upptäckte att mina jeans sitter lösare nu än vad de gjorde innan jag blev gravid. Alltid nått!
Nu får jag väl sätta igång innan jag blir mer irriterad och låter lägenheten förfalla ännu mer i ren protest.

Känner mig rätt duktig idag faktiskt, hunnit med en hel del, och har inga planer att lugna ner mig :) åtminstone inte förrän det är dags att hämta kärleken. Saknade ju honom helt galet mycket igår, och det blir väl så antar jag när man inte varit ifrån varandra mer än några timmar under nästan 11 månader. Visserligen handlade ju gårdagen också om "några timmar" men från ca 05.30 på morgonen till strax efter 23 på kvällen var nog rekord.. Som tur är kom han hem välbehållen men trött och jag kunde somna gott med honom bredvid :)

Idun mår också bättre idag, har inte märkt av ifall hon har ont eller inte eftersom hon inte visat något. Däremot var hon jävligt hungrig och åt på tok för fort så hon kräktes lite men sen var hon på topp igen :)

Och mina fina sluta-röka-planer går framåt, sakta men säkert. Känns skönt det!

Nepp, dags att sluta lata mig och fortsätta med städningen!

Saknar min man!!
Är dödstrött men VILL inte gå och lägga mig i en stor säng alldeles ensam för det är bara så att Robin ska ligga på andra sidan, punkt slut!
Får bli en sväng i diskens värld och kanske lite tv-tittande.. Eller fortsätta läsa på familjeliv, vilket är oerhört underhållande!
Just nyligen satt jag och småfnissade för mig själv åt en tråd där det var nån brud som för ovanlighetens skull var upprörd för att hennes make kallat henne "surfitta" när dom bråkat och hon sökte desperat efter svar på om det var okej av mannen att göra så. Ett utav svaren var att hon borde lugna ner sig lite, det är inte direkt ovanligt att man slänger ur sig både det ena och det andra under ett bråk. Och hon tillägger även att hennes man kan småmuttra "surfitta" om henne, varpå hon brukar kontra med "punghuvud". Punghuvud?? Haha, det var det roligaste ordet idag!
Så nu vet ni det :)

Min lilla vovve har lekt farligt! I skogen var hon väldigt uppspelt och hittade en pinne = lyckligaste vovven i världen när hon upptäckte sitt fynd. Mammas hund tyckte också det vore roligt med lite lek så dom två satte fart och lekte en stund. Sen, från ingenstans, tjuter min stackars vovve till och haltar till. Jag trodde då att hon i vanlig ordning sprungit på tok för fort och trampat snett men sen lägger hon sig i gräset och verkar ha svårt att andas och försöker spy. Jag reser mig upp snabbare än snabbast och hon kommer lunkade fram till mig och nästan lägger sig på mig. Då kikar mamma i munnen på henne och upptäcker att hon lyckats riva upp insidan av halsen :( så det var en del blod som hon försökte spy upp och sen gick hon klistrad vid mina ben till bilen och så åkte vi hem. Nu ligger hon bredvid mig i soffan och skakar och darrar. Vet inte om det beror på att hon har ont eller om det är nån liten reaktion på den smärtstillande tabletten hon fick förut men satan vad hemskt det är att se henne såhär.. Har bäddat upp med filt och kudde att vila huvudet på åt henne iaf men lilltjejen är ju envis och vill vara med när jag städar så ingen vila där inte. Det betyder ju naturligtvis att jag lägger städningen åt sidan en liten stund och sitter med henne i soffan så att hon får vila lite grann. Usch vad hemskt det är när hon, som är så sprallig och pigg i vanliga fall, bara ligger här som en på tok för gammal hund utan ork eller lust till nånting och bara har ont.. :(

Idag är en bättre dag, även om gårdagens bråk/tjafs/diskussion resulterade i enbart några få timmars sömn. Men det blev ju trots allt bättre när vi fick pratat ut om allt och sen att vakna och ringa till banken för att inse att pengarna kommit in tidigare än förväntat gjorde ju inte den här trötta morgonen sämre alls! :)

Nu är det strax dags att göra mig i ordning inför ett möte med soc, följt av möte på f-kassan och arbetsförmedlingen för att styra upp eventuella frågetecken kring föräldrapenning/aktivitetsstöd/mammaledighet osv.. Så jäkla mycket krångel och omständigheter som jag inte trodde skulle vara besvärligt.

Men jag hoppas att dagen går fort! För imorgon är det dags för dagen jag längtat efter som fan! Då får vi äntligen reda på om det ligger en liten tjej eller kille i magen :D
Och det betyder även shopping efter bebiskläder och möjligheten att kunna planera bättre. Yeii!

Har nog inte varit så här ledsen på evigheter.
Jag vet precis hur dåligt det är att röka när man är gravid, jag är inte efterbliven! Jag vet hur det påverkar bebisen, hur illa det ser ut, alla risker osv. JAG VET! Och jag trodde på fullaste allvar att det skulle bli såååå lätt att sluta när testet visade positivt. När det inte gick räknade jag med att motivationen skulle komma när jag sett bebisen på ultraljudet. Och det gjorde det! I en halv dag, sen var jag tillbaka. Och jag läser och hör om hur storrökare slutade "bara sådär" och det var det lättaste dom nånsin gjort så fort dom fick reda på att dom hade ett litet liv i magen. Och jag har försökt att sluta, att trappa ner, att "tillåta" mig själv ett visst antal om dagen med slutresultat att bli helt rökfri. Men det går inte! Jag vill ju så gärna sluta, jag vill verkligen inte utsätta bebisen för det här men vad jag än gör och hur jag än försöker så går det bara inte. Jag tänker på det varje dag, mår så in i helvete dåligt över detta och jag tänker det även när jag sitter där med ciggen i näven men ändå går det verkligen inte. Ibland(för det mesta)känns det som att jag inte ens förtjänar att ha ett barn och att jag redan är en hemsk mamma som är så egoistisk. Och jag har berättat för Robin att jag vill, och SKA, sluta i hopp om att han ska vara ett bra stöd. Men idag kom vi in på infektionsrisk hos bebisen de första två veckorna och att risken är större att drabbas av PSB (plötslig spädbarnsdöd) om den vistas ute och framför allt på ställen där det är hög infektionsrisk som det är. Då får jag det slängt i ansiktet att om det är något som kommer orsaka PSB så är det mitt rökande, detta sägs samtidigt som han skrattar. Jag säger då fint att jag vill ju faktiskt sluta och ska göra det också - varpå han hånskrattar och säger att det är nog lite för sent för det. Tack! Kände mig inte tillräckligt värdelös innan så det var ju bra att du påpekade det.
Inte nog med att jag redan känner mig som världens sämsta människa och önskar att bebisen hade en bättre blivande mamma som bryr sig om den mer (fastän jag älskar den här bebisen över allt annat redan och vill att den ska få det bästa livet någonsin och känna sig älskad så känner jag mig så otillräcklig pga rökningen).
Och jag har pratat med min barnmorska om detta och hon förstår mig helt och hållet, även om hon helst också naturligtvis ser att jag slutar men hon har lugnat mig så att jag ska slippa gå runt och må så dåligt. Jag har redan ett slutdatum då jag kastar ciggen åt helvete och har redan planerat ut hur jag ska fixa det mentalt men när jag får en sån kommentar av den jag kommer behöva mest stöd av så känns det som att det inte spelar någon roll, för vad jag än gör - slutar eller fortsätter- så har jag redan förstört livet för bebisen och kommer aldrig bli en tillräckligt bra mamma i hans ögon. Eller någon annans för den delen. Återigen; jag VET hur dåligt det är, jag vill INTE röka men jag KAN inte sluta. Och när jag kastar dom här jävla cigaretterna så kommer jag behöva stöd och just nu har jag ingen. Om inte barnmorskan uppskattar eventuella nattsamtal när jag känner för att ta en cigg..

Har gått in i vecka 24 nu och magen börjar växa och ta form. Äntligen! :D
Bebisen sparkar som besatt och rör sig som om det inte fanns någon morgondag. Nu syns rörelserna och sparkarna utanpå också och dom känns ännu mer. Just nu känns det som om h*n gör en massa kullerbyttor och sträcker på sig där inne. Mys!
Lite småjobbigt är det dock när jag lagt mig till rätta och ska vila och h*n sätter igång och sparkar rätt på blåsan så att jag får resa mig upp för att gå och kissa.
Det mesta är införskaffat också, bara lite småsaker som fattas. Känns oerhört skönt att slippa tänka på sånt!
Och på tisdag är det ÄNTLIGEN dags för könsultraljud! Ska bli så jävla spännande att se om det är en tjej eller kille där inne :)

Strax bär det iväg för att grilla med syster, hennes gubbe och naturligtvis min egen. Lille Idun får också följa med, även om hon just nu är dödstrött efter en dryg timmes lek och bus i skogen. Hade tänkt mig en städdag samt laga hundgodis men när Sara ringer och föreslår grillning glömdes de tankarna rätt fort. Så jävla skönt väder ute och efter en veckas praktik (som för övrigt satt igång min foglossning :@) så låter hennes idé fantastisk.

Nu är iaf Robin ute och pillar med bilen så jag ska fixa mitt smink, känna lite på vilden i magen och marinera köttet. Kanske lyckas ta det lilla vi har i diskväg (för en gång skull) innan det bär av.

Katten har ju knappast bättrat sig något alls sen sista inlägget. Just nu bor han inne på toaletten för är han inte i köket och äter upp resterna från våran nattmiddag så är han i vardagsrummet och klöser på soffan, mattan eller rusar fram och tillbaka över tv-bänken följt av rusningar mellan köket och vardagsrummet. Och så flyger han på Idun som ligger lugnt och stilla vid mina fötter så att hon börjar rusa omkring också. Suck. Jag hatar den jävla katten så mycket så jag vet inte vart jag ska vägen. Fick hämtat ut honom från badrummet för att han höll på att riva hela rummet samtidigt som han lät så mycket att det skulle kunna väcka dom döda. Och Robin ligger och sover så gott medan jag får ta hand om hans äckliga katt.
Jaja, han tar faktiskt hand om hunden när jag är borta eller sover och liknande så att jag får springa omkring och hålla reda på katten säger jag inget om.
Men men.. Kanske ska dra på sig lite varmare kläder och möta upp mamma en sväng :)

Är så JÄVLA trött på den förbannade kattjäveln så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började vid 4 imorse att jag vaknade av nått ljud, gick upp på toaletten, och sen var det tyst. Gick och la mig igen, hörde hur det brötade till i köket. Gick upp och tittade och samtidigt som jag öppnade dörren springer katten därifrån in i vardagsrummet. Suckar och går och lägger mig igen och lyssnar efter fler ljud i nån minut. När jag inte hör nånting så lägger jag mig till rätta och försöker somna om. När jag ligger som skönast hör jag återigen att fanskapet är i köket, denna gången på diskbänken. Går upp igen med mord i tankarna och i vanlig ordning springer han därifrån. Går efter honom in i vardagsrummet för att jag är riktigt vansinnig men han har som vanligt gömt sig under soffan. Ett försök att somna igen, och samma visa den här gången - så fort jag håller på att somna börjar han! Hör hur han är på diskbänken och sedan hoppar ner och lyckligtvis blir det tyst ett par minuter. Tills jag på nytt håller på att somna - då är det något som han prasslar med och leker med i vardagsrummet och den här gången går jag upp med inte vara mord i tankarna utan ren och skär tortyr på idiotjäveln.. Hittar honom under datorbordet lekandes med ett äggskal som han varit och hämtat i diskhon. Mumlar massa elaka hot åt honom, kastar skalet och lägger mig återigen. Nu har detta hållit på såpass länge att klockan är tjugo över sex. När han för sista gången bestämmer sig för att jävlas när jag är på väg att somna överväger jag starkt att väcka Robin och säga att han får passa på att säga hej då till katten för nu kastar jag ut honom från balkongen. Eftersom jag tyvärr inte gör detta går jag upp och lägger mig på soffan och försöker sova där istället eftersom katten är lugn och tyst när någon är vaken men naturligtvis har allt springande gjort så att jag är pigg och inte kan somna. SUCK! En sån här jävla morgon till och vi blir av med en katt. Jag tänker inte vakna varenda morgon av att han beter sig helt hjärndött och sen vara skittrött fram emot eftermiddagen. Särskilt inte när det inte ens är min katt..